Emma Appelgren gravidfotograf logga

Varför jag ska göra planerat kejsarsnitt

Henke och Ida
Världens bästa pappa <3

Jag har fått en del frågor om varför jag ska göra planerat kejsarsnitt den här gången så jag tänkte skriva ett inlägg som svar. För att kunna svara ordentligt måste jag först berätta hur det gick till när Ida föddes. Det blir ett ganska långt inlägg..

OBS! Läs inte vidare om du är rädd för din egen kommande förlossning eller lätt blir upprörd av jobbiga historier. Jag kan bara säga att i slutänden gick det ju ändå bra.

I hemmet

Hur som helst. Med Ida hade jag BF 17/8 och natten till det datumet fick jag värkar för första gången. Slemproppen hade redan gått för några dagar sen och jag tyckte även att vattnet hade gått (fast förlossningen höll inte med..). Glad i hågen tänkte jag att ”nu ska här födas barn, och på BF dessutom!”. Jo tjena. Värkarna var oregelbundna men som förstföderska har man inte alltid stenkoll så när det vid ett par tillfällen kommit 3 värkar på 10 minuter ringde vi förlossningen och fick komma in. De förklarade för mig att det inte riktigt räknades om värkarna inte var regelbundna.. De undersökte mig också och jag var väl öppen typ 0,5 cm. Snopet.

Värkarna klingade av under dagen för att ta fart på natten igen. Ungefär var 20:e minut hade jag en smärtsam värk. Inte så lätt att sova då! Jag stod i duschen länge men man kan ju inte stå där hela natten. Jag försökte även andas mig igenom men till slut är man ju så trött.. Dagen efter klingade värkarna av igen och kom bara då och då. Jag var väldigt trött men hade svårt att vila (på grund av mina restless legs) och äta.

Första sovdosen

På kvällen ringde vi förlossningen igen och jag fick komma in för en ”sovdos” (=lugnade, stark smärtstillande och Alvedon). Jag var fortfarande knappt öppen någonting. Den natten fick jag ändå lite vila.

Dagen efter var det samma visa! Värkarna klingade av för att bli mer jobbiga framåt kvällen. Ny sovdos som inte hjälpte så mycket den här gången. Stod i duschen och led. Natten efter igen struntade jag i att åka in och andades och duschade mig igenom smärtan. Nu började jag bli trött.. Vi ringde till förlossningen igen och jag fick komma in för en morfinspruta och få sova där i några timmar. När jag vaknade skulle det bli igångsättning.

Redo att föda barn
Inlagd på förlossningen, fortfarande någorlunda välmående..

Igångsättning

Jag fick väl sova ett par timmar och när jag vaknade ringde jag dit Henke igen och sedan började behandlingen med cytotec (en liten shot medicin som ska sätta igång värkarna). Det var flera doser jag fick, och nog kom värkarna igång. Även värkstimulerande dropp fick jag efter ett tag. Vid något tillfälle hade jag 7 eller 8 värkar på tio minuter och då fick de backa lite. Jag var ju helt klart överstimulerad. Jag hade öppnat mig lite mer men livmodertappen var fortfarande hård. Kroppen ville helt enkelt inte.

Den barnmorska som slutligen blev den förlösande barnmorskan, Rafael, upptäckte vid någon av undersökningarna att jag inte hade några fosterhinnor kvar, vilket alltså betyder att vattnet hade gått. Och det hade ju inte gått på förlossningen så slutsatsen var att det kanske ändå hade gått då flera dagar tidigare när jag själv trodde att det hände. I och med detta fick de behandla mig som en ”tidig vattenavgång” vilket innebär intravenös antibiotika. Sedan ville de dessutom fylla på fostervatten för de såg på ultraljud att det var lite för lite kvar. Så jag fick dropp in där nere då, via en tunn slang.

Hela grejen jag sett för mig hur jag skulle andas igenom värkarna i någon slags inre stillsamt lugn hade för länge sedan åkt ut genom fönstret. Jag satt fast i ett CTG-band runt magen, dropp i armen, dropp där nere.. Och jag började klara av smärtan sämre och sämre. Värkarna gjorde förbannat ont! Jag har tänkt på det mycket i efterhand och det är klart att värkar GÖR ont ju, men är man utmattad och inte heller knappt har ätit ordentligt på flera dygn har man inga krafter kvar att värja sig mot smärta.

Epidural is the shit

Eftersom jag hade så himla ont föreslog en av barnmorskorna till slut en epidural. Jag hade fått mer morfin vid något tillfälle men det hjälpte inte alls. Epidural däremot, rena himmelriket. All smärta försvann och jag fick äntligen vila. Tyvärr fungerar inte epidural så som jag trott: att man sätter den och sen håller den hela vägen. Läkemedlet i epiduralen tar slut och måste fyllas på. Läkaren ville inte fylla på omgående för då skulle det inte hålla hela vägen fram. Samtidigt hade jag så fruktansvärt ont (det tryckte framför allt neråt rumpan) så jag knappt stod ut. Jag hängde vid lustgasen som att det var en livlina när epiduralen slutade värka.

Natten (femte natten..) gick och det var fortfarande ingen kraft i värkarna. Jo, kraft på så sätt att de var starka och gjorde ont men det var ingen fart öppningen. Det tog så lång tid. Framåt morgonen hade jourläkaren börjat överväga kejsarsnitt men ville överlämna beslutet till dagspasset. Jag tror ärligt talat att han inte själv orkade ställa sig ett operera halv 6 på morgonen. När den nya läkaren kom för dagen tyckte hon att vi skulle göra ett försök till med cytotecen och jag sa okej.

Detta var så himla dumt tycker jag i efterhand. Jag hade inte sovit på 5 nätter, ätit lite kräm och buljong det senaste dygnet, epiduralen kunde inte fyllas på så himla mycket mer.. HUR tänkte de att jag skulle kunna fullfölja? Med vilka krafter? HUR? De borde ha snittat mig och inte frågat vad vi tyckte. Det är läkarna som måste ta dessa beslut tycker jag, och inte fråga en utmattad patient vad hon tycker.

Henke sätter ner foten

Hur som helst tog det inte så himla många timmar till innan det stod klart att det inte skulle gå. Jag hade så fruktansvärt ont när epiduralen behövde fyllas på och vi började bli väldigt uppgivna. Till slut sa Henke ifrån att ”nu måste ni snitta henne, det här går inte” och då togs beslutet i princip omgående. Problemet nu var två saker. För det första var läkemedlet i EDA-kanalen tvunget att ta slut för att narkosläkaren skulle kunna fylla på med det läkemedel som används vid kejsarsnitt och för det andra var det helg och den enda narkosläkaren var upptagen på operation. Jag minns knappt dessa timmar när vi bara väntade. Smärtan var helt olidlig när värkarna kom. Utan Henke hade jag inte klarat det.

Till slut kom äntligen den underbara narkosläkaren och bedömde mig och sedan fick vi komma upp till operation. Att ligga pall på rygg på op-britsen med armarna ut och benen fastspända medan de förberedde mig var det vidrigaste jag varit med om. Jag minns det som att jag skrek rakt ut för varje värk men Henke berättade efteråt att jag var tyst. Till slut fick jag det nya läkemedlet och all smärta försvann. Usch jag gråter nästan när jag skriver detta, det var fruktansvärt.

Snittet

Operatören började snitta mig och jag tyckte det tog så lång tid. Jag var ju med på ett kejsarsnitt när jag jobbade som undersköterska på BB i Malmö och då det gick mycket snabbare. Narkosläkaren stod hela tiden bredvid och uppdaterade oss om vad som hände men sen hörde jag operatören säga till sin assistent att ”se till att barnläkaren är beredd” och då blev jag rädd. Jag ville dock inte skrämma Henke så jag sa inget. Jag var så borta dessutom så jag låg bara där och lät dem hålla på. Till slut var hon ute och jag hörde henne skrika en gång och sen blev det tyst. Henke försvann från min sida. Efter en stund hörde jag henne skrika igen och sedan kom Henke och la hennes hos mig. Han sa ”här är Ida”. Och det var det ju! Det var ju vår Ida. ❤️

Ida och jag, morgonen efter förlossningen
Morgonen efter förlossningen

Efteråt

Jag vill knappt tänka på det som hände sedan men jag tycker det är viktigt att prata om sånt här ändå. Det tog en stund för teamet att sy ihop mig, flytta mig till säng och så vidare. Sen kom jag till post-op för att kvickna till. Jag hade riktigt ont så jag fick en del intravenöst smärtstillande. Jag blödde också en del. De hade sagt innan att kvinnan brukar vara på uppvaket ungefär 2 timmar så det var ju vad Henke förväntade sig. Jag var borta nästan 5 timmar och det var ingen som uppdaterade Henke om mitt tillstånd. Det var ju ingen fara med mig för blödningen avstannade men man måste ändå komma ner på en acceptabel smärtnivå innan de skickar en till avdelningen, och det tog en stund för mig. Henke satt alltså på förlossningssalen med Ida och väntade på mig.

Till saken hör att Henke aldrig hade hållit en nyfödd bebis innan och att han också var rätt traumatiserad efter förlossningen. Att se sin partner lida så länge och inte kunna göra så mycket åt det, det tar på den andres krafter också! När Ida sedan inte skrek så mycket direkt när hon kom ut blev också en skrämmande del av allt drama. Hur som helst så hade personalen på förlossningen gett honom ringklockan på ett sätt som gjorde att han inte kunde nå den och han vågade inte flytta på Ida. Och ingen såg till honom! Tro mig, detta har vi klagat över i efterhand. Han blev också mer och mer orolig för mig. Till slut lyckades han ringa på hjälp och då hade också post-op ringt BB och sagt att jag var på väg tillbaka.

Vad var det som hände då?

Dagen efter fick vi veta att Idas huvud hade kilat fast sig så illa i mitt bäcken att de hade fått dra loss henne. Barnmorskan hade fått knuffa på nerifrån. De hade dessutom behövt göra ett så kallat T-snitt i min livmoder, alltså skurit både på längden och tvären, för att få ut henne. Det är tydligen inte helt ovanligt att man måste göra så men mitt var ovanligt stort. Det var operatören själv som kom och berättade det för mig. På grund av att min livmoder är svagare i punkten precis där strecken i T:et går ihop tål inte min livmoder värkar och därmed får jag inte föda vaginalt, så detta är alltså varför jag måste göra planerat kejsarsnitt.

Jag var väldigt ledsen över allt detta ett långt tag efter förlossningen och Henke också. Det var en traumatisk upplevelse och jag kände dessutom att de snuvat mig på upplevelsen att få föda vaginalt. Vi har varit på ett par samtal på sjukhuset efteråt och de medgav att de orsakat mig en vårdskada och att jag borde blivit snittad tidigare. Dock fick vi aldrig prata med jourläkaren för han gick på föräldraledighet dagen efter Ida föddes (de borde kallat in honom ändå kan jag tycka..).

Detta är alltså historien om när Ida föddes och anledningen till att baby A ska komma ut i lugn och ro. Nu är jag tacksam för att jag ska göra planerat kejsarsnitt för annars hade jag nog varit rätt rädd vid det här laget. Om några veckor har jag tid på specialistmödravården för förlossningsplanering. Det känns bra!

Läs mer om min graviditet här: länk.

Lämna ett svar